Att gå ned i vikt

är mycket en mental sak. Har man inte orken eller viljan så går det inte. Fram tills nu har det känts omöjligt och hemskt jobbigt. Det har varit enklare att bara fortsätta på samma sätt. Jag går ju inte upp mer i vikt men jag går ju inte ned heller.

Jag vet inte varför jag plötsligt fått orken, eller viljan. Men jag har fått lust till saker. Jag vill att det ska ske en ändring i mitt liv. Jag vill inte känna mig tjock och fet hela tiden. Jag vill kunna titta i en spegel och tycka att jag ser ok ut. Målvikten ligger någonstans runt 80 kg. Når jag den så är jag mer än nöjd. Jag har aldrig varit trådsmal och har ingen önskan om att vara det. Men drömmen att kunna gå in i vilken affär som helst och hitta kläder som passar är stark.

Jag har ju varit där. Jag vet inte hur jag lyckades, men jag gjorde det. Mycket av den vikt jag gick upp förra gången berodde på alla de olika antideppresiva mediciner jag åt (för panikångest) De gjorde att vikten sköt i höjden. Inte hjälpte det att vi åt ganska onyttigt i början. När jag väl tog beslutet att sluta med medicinerna kom viktnedgången mer eller mindre av sig självt. Visst åt jag lite bättre och rörde mig mer än innan, men det var ingen drastisk skillnad på hur jag levde.

Vi får se på fredag hur det har gått. Då är det dags för nästa möte med vågen...